EU-domstolen har idag kommit fram till att sökmotorer bara behöver radera information om juridiska personer, om den klagande kan visa att denna information är felaktig.
”Rätten att bli glömd” är ett begrepp inom EU-lingo som handlar om rätten att få sina uppgifter raderade av sökmotorer och andra som indexerar nätet. Vilket bland annat är till för att skydda enskildas privatliv. Men den är inte självklar.
Ur EU-domstolens pressmeddelande:
»Rätt till radering (rätten att bli bortglömd): en sökmotorleverantör måste ta bort uppgifter som förekommer i indexerat innehåll om den som framställt begäran om borttagande kan bevisa att uppgifterna är uppenbart felaktiga.«
Två företagsledare i ett tyskt investmentbolag ogillade att Google visar länkar till siter som beskriver deras investmentmodell som ofördelaktig. Därför vill de att dessa sökresultat skall tas bort, vilket Google vägrar. Det är detta som nu prövas.
Google vägrade att efterkomma denna begäran, med motiveringen att dessa artiklar och fotografier ingick i ett yrkesmässigt sammanhang, och hävdade att man inte hade kännedom om huruvida uppgifterna i artiklarna var felaktiga eller ej.
Domstolen utvecklar sitt resonemang:
I dagens dom erinrar domstolen om att rätten till skydd av personuppgifter inte är en absolut rättighet, utan måste förstås utifrån sin funktion i samhället och vägas mot andra grundläggande rättigheter i enlighet med proportionalitetsprincipen. Således föreskrivs uttryckligen i dataskyddsförordningen att det inte föreligger någon rätt till radering när behandlingen av uppgifterna är nödvändig, bland annat för utövandet av informationsfriheten.
I allmänhet väger den berörda personens rätt till skydd för sitt privatliv och sina personuppgifter tyngre än det berättigade intresset hos de internetanvändare som eventuellt önskar få tillgång till den aktuella informationen. Denna avvägning kan emellertid vara beroende av de relevanta omständigheterna i det enskilda fallet, bland annat vad gäller typen av information och dess känslighet för den registrerades privatliv samt allmänhetens intresse av informationen, vilket kan variera bland annat beroende på den roll som denna person spelar i det offentliga livet.
Yttrande- och informationsfriheten ska dock inte tas i beaktande om åtminstone mer än en obetydlig del av de uppgifter som förekommer i det indexerade innehållet visar sig vara felaktiga.
Enkelt uttryckt gäller ”rätten att bli glömd” privatpersoner i sin privata kapacitet – men inte om det finns ett allmänintresse, till exempel om personen ifråga till exempel är beslutsfattare eller företagare. Uppenbart felaktig information kan dock raderas.
Regeln kan inte användas om till exempel ett företag, en organisation eller en politiker vill dölja dålig publicitet. Dock kan även de kräva att information som är felaktig raderas.
Lämna ett svar