Computer Sweden har en läsvärd artikel om så kallade zero day-attacker – det vill säga IT-sårbarheter där mjuk- eller hårdvarutillverkare ännu inte hunnit utveckla en patch. De är med andra ord sårbarheter som vi i princip ännu inte kan skydda oss emot.
CS noterar helt korrekt att det inte bara är kriminella aktörer som drar nytta av zero-day-sårbarheter:
»Både kinesiska och amerikanska underrättelsetjänster samlar in information om dagnollsårbarheter för att kunna använda den för spioneri eller sabotage. Ett omtalat exempel är den sårbarhet i protokollet SMB (även känt som CIFS) i Microsoft WIndows som upptäcktes av USA:s signalspaningstjänst National security agency, NSA. NSA höll tyst om upptäckten och utvecklade nolldagsverktyget Eternalblue för att kunna utnyttja sårbarheten. Men Eternalblue stals senare av kriminella hackare som använde programmet för att skapa utpressningsprogrammet Wannacry.«
Det borde vara uppenbart att myndigheterna skall rapportera in säkerhetsluckor, så att de kan täppas till – istället för att lämna dem öppna för missbruk.
Detta är ett kärnproblemen med den svenska polisens hemliga dataavläsning. Den utnyttjar zero-day-sårbarheter och skapar ett intresse av att vissa av dem skall fortsätta existera – för att polisen skall ha möjlighet att installera sina spionprogram. Vilket gör oss alla mindre säkra.
Märkligt nog är det i princip helt tyst om detta i den svenska debatten. Inte ens när CS skriver om ämnet nämns den svenska hemliga dataavläsningen.
Zero-day-angrepp är alltså inte bara definitionsmässigt okända hot – utan även hot som förvärras och rent av möjliggörs genom svensk lagstiftning.
