Ur regeringens lagrådsremiss om en fullmaktslag för att bekämpa coronaviruset:
»Regeringen ska enligt förslaget få meddela särskilda föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna som gäller skyldigheter för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, men enbart om det av smittskyddsskäl behövs för att hantera spridning av det virus som orsakar covid-19.«
Vilket i stort sett kan betyda vad som helst – så länge det finns något slags koppling till COVID-19.
Till exempel kan det öppna för att tvinga medborgarna att använda appar för smittspårning, rätt att resa eller för en mer heltäckande mobilspårning.
Teoretiskt sett skulle lagen även kunna användas för att begränsa enskildas tillgång till internet för den som till exempel anses undergräva regeringens trovärdighet eller auktoritet i krishanteringen. Det är knappast troligt att så skulle ske. Men med den aktuella skrivningen är det ändå möjligt.
En annan risk är att den nya lagen skulle kunna användas för att begränsa enskildas ekonomiska aktiviteter när krisen börjar få än större genomslag i ekonomin. Vilket, med tanke på att Sverige är ett i princip kontantlöst samhälle, kan få långtgående konsekvenser för individens frihet och självbestämmande. (Se till exempel vad som hände på Cypern under Euro-krisen, då staten helt sonika konfiskerade en del av alla banktillgodohavanden.)
Det är i detta sammanhang viktigt att regeringsbeslut som fattas under den nya fullmaktslagen omedelbart underställs riksdagen för att godkännas eller upphävas. Att riksdagen vid senare tillfälle – efter tidsödande beredning – får möjlighet att upphäva beslut räcker inte. Inskränkningar av våra fri- och rättigheter måste – om de över huvud taget skall vara acceptabla – ha bredast möjliga demokratiska förankring.
Om historien lärt oss en sak, då är det att tillfälliga rättighetsinskränkningar tenderar att förlängas eller bli permanenta.
/ HAX