Automatiserad ansiktsigenkänning börjar bli ett allt vanligare verktyg för polisen. I flera amerikanska städer och delstater oroas man över hur detta kommer att påverka människors rätt till privatliv – och förbjuder därför användning av sådan teknik.
I EU går man åt motsatt håll. Någon egentlig debatt om automatiserad ansiktsigenkänning och integritet finns i princip inte här. Och nu vill man öppna för samkörning av medlemsstaternas nationella register med sådan data.
Matthias Monroy som bloggar om EU och säkerhetsfrågor skriver:
»The European Union wants to make it much easier for police to cross-check facial images. In the future, it will be possible to compare search photos with corresponding databases in all member states. Such a search could be carried out with still images from surveillance cameras in order to identify an unknown person. At present, each country in the EU must be contacted individually for this purpose.«
Detta tycks ingå i en uppdatering av Prüm-avtalet, som reglerar medlemsstaternas tillgång till varandras polisregister. EU:s ministerråd tycks vara drivande för att uppdatera avtalet – i syfte att förenkla automatiserat informationsutbyte över gränserna.
En fråga som vi borde diskutera är om vi verkligen vill att polisens databaser skall vara tillgängliga för EU-länder som dras med problem som bristande rättssäkerhet, korruption och organiserad brottslighet vars tentakler sträcker sig ända in i polisen och rättsväsendet.
Länkar:
• Matthias Monroy: EU facial recognition »
• Statewatch: Automating the exchange of police data: Council looks to national databases »
• EU:s ministerråd: Automation of information exchange in a strategic context »
Hej.
Låt marknaden lösa det istället. Släpp regelverket fritt för fastighetsägare, privatpersoner och företag att på egen mark/inom egen ägd byggnad eller lokal med nyttjanderätt (hyrd et cetera) montera inköpt utrustning för övervakning, katalogisering, registrering och så vidare. Marknaden sköter dylikt betydligt bättre och mer ansvarsfullt än vad en stat eller dess polis kan göra, då marknadsaktörer saknar intresse av att skada eller exkludera potentiella kundgrupper.
Dessutom strider det mot förfogande- och äganderätt att begränsa frivilliga sammanslutningar av människor från att för egna resurser övervaka sina tillgångar. Det är ur frihetssynpunkt inte konstigare än att ha lås på dörren.
På så vis kan fria och frivilliga grupper eller enskilda istället övervaka statens ombud, och även hur staten sköter de privata tillgångar som beslagtas via skatter.
Talet om integritet klingar falskt när alla och envar frivilligt köper marknadens mest populära plattformar för kommunikation, ’smarta telefoner’, vilka samtliga innehåller både mjuk- och hårdvara för informationssammanställning och övervakning.
Det kan ju knappast vara en frihetlig eller an-cap eller libertariansk tanke att frivilliga avtal mellan individ (köpare) och företag (säljare) skall begränsas av stater. De flesta individer i EU väljer att frivilligt låta sig övervakas av sina leverantörer för elektronisk kommunikation sedan över tio år, så vad är egentligen problemet? Att stater skall kunna leta brottslingar parallellt medan teknikföretagen samlar och säljer privat information?
Kamratliga hälsningar,
Rikard, fd lärare