Det ligger uppenbarligen något i påståendet att friheten ständigt måste försvaras.
I veckan vann vi en delseger i kampen mot länkskatt och nätcensur i EU. Där ligger huvuddrabbningen fortfarande framför oss. Men låt mig blicka lite bakåt.
Under de år jag har sysslat med nätfrågor i EU är det några saker som sticker ut. Vi lyckades stoppa en idiotisk utskottsrapport som ville se en reglering av bloggandet. Vi lyckades sänka förslaget om att fildelare skulle kunna stängas av från internet utan föregående rättslig prövning. Vi stoppade ACTA-avtalet, som ville göra internetoperatörerna till nätpoliser. Och nu är vi alltså mitt inne i en ny batalj.
Det tar liksom aldrig slut. Det är alltid något nytt på gång. Internets fiender ger aldrig upp. Varje gång har de allt att vinna och vi allt att förlora. Det är lite utmattande i längden. Men att ge upp är helt enkelt inte ett alternativ.
Och oavsett hur de svenska ledamöterna i Europaparlamentet till slut har röstat, så har vi alltid haft den svenska regeringen mot oss i ministerrådet. Detta oavsett om det varit en borgerlig regering eller en rödgrön. Där får jag nog säga att vi kan och bör bli mer aktiva på hemmafronten.
På något sätt skulle det behövas en »Internet Bill of Rights«. En deklaration som slår fast de grundläggande principerna för ett fritt och öppet internet. Men då gäller det att se upp, så att vi får vad vi vill ha och inte något korporativistiskt hopkok utformat av motståndarsidans lobbyister.
Därför måste en sådan växa fram underifrån. Vilket inte heller är riskfritt. För att vara stark måste en rättighetskatalog vara tydlig, minimalistisk och vila på grundläggande medborgerliga och mänskliga fri- och rättigheter. Den måste hållas fri från allehanda sociala frågor och trams. Den måste dessutom vara öppen mot en framtid som vi inte vet något om. Och att få individualistiska nätaktivister att dra åt samma håll är ofta som att försöka valla katter.
Men ändå. Det har redan skrivits en del förslag till sådana dokument. Inte minst den FN-deklaration från vilken 5 juli-stiftelsen har tagit sitt namn. Och internetsamfundet saknar knappast visionärer.
Kanske att man skulle börja med att sammanställa allt sådant, för att se var man landar. För att sedan eventuellt – om det blir bra – driva att den upphöjs till en bindande konvention i EU eller Europarådet.
Det är i vart fall värt ett försök. Om inte annat kan det bli ett utmärkt principdokument.
/HAX
Kassetband säger
Kan inte internetfriheter underordnas dom generella åsikts och yttrandefrihets principerna?
Vad har FN EU för principer där?
Utan en robust yttrandefrihet kommer all form av frihet reduceras.
Mycket av dom drakoniska reglerna bygger på pre-crime tänk att man för säkerhets skull måste granska och filtrera information innan den riskerar publiceras.
Att laglig kommunikation störs kraftigt är ett mindre problem för dom totalitära, mer troligt är det nog själva syftet för dom.