Det här är Anders och Karin. De har just köpt sin första bostadsrätt. Det blev Johanneshov. Visst hade det varit kul att bo på Söder, men det kanske blir om några år. Bostadsmarknaden är ju så skakig nu i alla fall, vem vet vad som händer?
Anders och Karin gillar Game of Thrones. Anders har försökt få in Karin på gamla Seinfeldavsnitt, men hon är inte så intresserad av sån gammal nördig retroskit. Nej, då kollar hon hellre porr, gärna när Anders är på gymmet. Fan vad svårt det kan vara att sluta ibland.
När Anders och Karin streamar använder de sin toppmoderna 12-tums Apple Powerbook G4, som de maxat med hela 640 MB arbetsminne. De hade läst på Netflix att det skulle räcka med 512. Men då hade de inte koll på processorn. G4:an i deras dator var tydligen inte en Intelprocessor. Typiskt.
Anders och Karin streamar alltså olagligt. Det gör ju alla. Det kan väl inte vara så farligt?
Jag föreställer mig att det var ungefär den bilden som Patent- och registreringsverket (PRV) ville måla upp när de valde byråbild till sin kampanj Streamalagligt.se. En bild som målgruppen kan känna igen sig i, för ärligt talat, blev den där filmen vi gjorde så lyckad? Blev den inte … lite töntig? Lite ”you wouldn’t steal a car”? Säger någon på mötet. Jo, kanske det. Men Gunnar gillar den. Tycker den är ”cool”, rentav ”fett bra”. Jo, men sen när vet Gunnar vad som går hem hos den unga målgruppen som ser ut som Anders och Karin? Ja men nu har vi lagt hela budgeten på att låta en trendig produktionsbyrå göra den där jävla filmen. Vem är projektledare här egentligen? undrar en nytillkommen praktikant och nämner nåt om ”beställarkompetens”. Vem har det övergripande ansvaret för kampanjen? Gunnar. Jaha. Det är ju han som är speakerrösten också, hörde du inte det, nä vi har kompressat den rätt hårt förstås.
Där har vi den fiktiva bakgrunden till att PRV på regeringens uppdrag ska ”öka allmänhetens kunskap om upphovsrätt och bidra till att ändra attityderna kring streaming och illegal nedladdning”.
PRV beskriver filmerna:
I filmen och klippen får vi följa en påhittad yrkeskriminell, som ger oss en rundtur i sin flotta villa. Han visar stolt upp sin multikriminella verksamhet, vilken möjliggjorts med hjälp av annonspengar från hans illegala streamingtjänster. Filmen avslutas med att han tackar alla som genom illegal streaming bidrar till hans livsstil.
Oj oj oj, nu kommer ju INGEN ung människa nånsin streama igen. Herregud asså. Vilket slag i magen, PRV:
Fascinerande, är mitt samlade omdöme. Fascinerande hur ”you wouldn’t steal a car”-estetiken hänger sig kvar, år efter år, när vuxna ska lära ungdomar att leva moraliskt. Fascinerande hur man kan göra ett så kackigt jobb med så mycket pengar.
Jag har själv sålt digitalt innehåll på nätet, främst tecknade serier. Potentiellt pirateri är en del av den ekvationen, något som alla producenter och försäljare av digitalt innehåll måste förhålla sig till. Jag blir inte överlycklig när en osnuten amerikansk tonåring (snarare än PRVs ”påhittade yrkeskriminelle”) köper hela katalogen, begär en refund på rubbet för att det ”inte var vad jag förväntade mig” och sedan sprider innehållet gratis på diverse forum. Men det är en risk och en verklighet. Som utgivare satte jag denna erfarenhet på minuskontot när det var dags att fundera på om jag skulle ge ut en ny omgång serier. På pluskontot fanns alla betalande kunder. Om minuskontot skulle överstiga pluskontot skulle jag helt enkelt sluta ge ut serierna och satsa på något annat. ”That will teach them!” kanske jag skulle säga, något bittert. Men sanningen är att det verkligen skulle lära dem något. Den som inser sambandet mellan att betala för en serie man gillar och denna series fortlevnad betalar mer än gärna. Ibland rentav med extra donationer. Tänk crowdfunding. Nu talar jag förstås om det lilla enmansprojektet, och jag bortser medvetet från pirateri som marknadsföringsmetod i detta exempel. Men principen gäller: Den konstnär som börjar tjäna pengar på saker som folk gillar fortsätter att producera – och tvärtom.
Så varför inte låta en DIY-konstnär, en fanzinemakare eller serietidningsutgivare, berätta om detta i ett intimt samtal med syfte att ”öka allmänhetens kunskap om upphovsrätt” etc? Varför går regeringen alltid Hollywoods ärenden? Det fattar väl vem som helst att ingen kan ta en sådan kampanj på allvar, när en serie som Game of Thrones uppskattas dra in EN MILJARD DOLLAR i ren vinst varje år? Hollywood mår utmärkt. Om PRV och deras motsvarigheter i andra länder hade varit smarta skulle de ta den lilla utgivarens parti och låtsats bry sig om små konstnärer, för att sedan extrapolera attitydförändringen till att gälla Hollywood också. För det är ju därifrån pengarna kommer. Det är enbart pga pengarna från denna industri och lobbygrupp som dessa kampanjer uppstår. Extra skämmigt blir det i PRVs och den svenska regeringens fall eftersom dessa instanser inte är upphovsrättsorganisationer – de är bara i händerna på sådana, uppenbarligen.
En annan sak som är fascinerande är alla dessa reklam- och kommunikationsbyråer som lever på statliga bidrag, som får betalt för att vara maktens megafon. Som Svullo sa: Fy fan.
Haha, lysande kåseri!