I ett samhälle som omfattar demokratins djupare värden och principer ska vanliga, laglydiga medborgare ha rätt att bli lämnade i fred av staten. Denna rätt till privatliv och privat korrespondens är så viktig att den anses vara en grundläggande rättighet, som till exempel (i vart fall i teorin) skyddas av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
När staten kränker denna rätt till privatliv, då sker det på principiellt tveksamma grunder.
Generellt sett bör man kunna hävda att ett kollektiv, en grupp av människor, inte ska kunna gå bortom de rättigheter som gäller för en enskild individ. Människor har rättigheter, inte kollektiv. För hur och på vilka grunder skulle kollektiva rättigheter uppstå?
Varför skulle de rättigheter som gäller i samspelet människor emellan plötsligt upphävas eller förändras bara för att många gör så tillsammans?
En individs rättigheter ska bara kunna begränsas om hon av egen fri vilja ingår ett avtal om detta.
Ändå kränker staten på bred front medborgarnas rätt till privatliv. Vilket den gör på rent auktoritära grunder, för att den kan, för att våra politiska ledare säger så.
De skäl som anges kan variera. Men nästan allt går att motivera. Till exempel skulle kameraövervakning av alla rum i våra hem reducera mängden relationsbrott. Ändå vore det inte proportionerligt eller rätt.
Min poäng är att staten inte har någon given rätt att snoka i folks privatliv. Det finns inget moraliskt eller principiellt stöd för sådant. Överheten har helt enkelt inte någon naturlig rätt att göra så.
Jag vill därför hävda att massövervakningen av oss och våra kommunikationer är omoralisk.
Därmed har vi medborgare också rätt att vidta mått och steg för att skydda oss mot övervakning.
Det kan vara värt att hålla i minne – i dessa tider då överheten vill göra allt från att övervaka och registrera våra kommunikationer till att spionera i våra datorer och förbjuda kryptering.
/HAX
Not: Detta inlägg skrev Henrik Alexandersson i ett brev från fängelset, daterat 4 februari 2018.