I Frankrike har president Macron meddelat att man tänker lagstifta mot ”falska nyheter” – och att speciella lagar kommer att gälla för internet i samband med allmänna val. Detta väcker flera viktiga frågor om lagstiftning, teknik, yttrandefrihet och själva ”sanningens” väsen.
Låt mig börja med frågan om att lagstiftning så långt som möjligt bör vara teknikneutral.
Grundprincipen skall vara att samma lagar och regler skall gälla såväl i den fysiska världen som i den elektroniska.
Så är till exempel ärekränkning ett brott oavsett tekniskt medium i de flesta utvecklade länder. Det finns även (visserligen ofta tvivelaktig) lagstiftning mot att uttrycka vissa former av hat och hets, i så gott som alla EU-länder. Dessa lagar gäller oavsett informationsbärande medium – tal, tryck och på nätet. Så oavsett vad man tycker om dessa lagar, så tillämpas de i vart fall oftast konsekvent.
Men att peka ut och särskilja ett medium – internet – är vanskligt och kommer att skapa en märklig obalans. Då börjar man mäta med olika måttstockar.
En annan och kanske ännu viktigare fråga är hur man tänkt sig skilja på ”sann” och ”falsk” information – och vem som skall fatta detta beslut.
Om vi utgår från att frågan kommer att underställas demokratiska beslutsformer – då blir det förr eller senare en fråga om majoritetsbeslut. Det vill säga att den eller de som har makten kommer att få bestämma vad som är tillåten respektive förbjuden information.
Vilket är ett skott mot yttrandefrihetens själva mening och kärnprincip.
Yttrandefriheten är som viktigast när det gäller rätten att framföra åsikter och framlägga information som överheten ogillar. Och den skall vara en garanti för minoriteters rätt att göra sina röster hörda. Den skall värna det obekväma och det kontroversiella. Vilket rimmar mycket illa med att ge den politiska makten och dess funktionärer rätt att bestämma vilken information som skall vara tillåten respektive förbjuden.
Om sådana verktyg sätts i överhetens händer – då får vi verkligen hoppas att de styrande är kloka, goda, ödmjuka, demokratiskt sinnade – utan en egen eller en dold agenda och som sätter allmänintresset före de egna maktambitionerna. Och att det inte bara är så i dag, utan även i framtiden.
Jag är skeptisk.
Sedan har vi den bredare frågan om vad som är ”sant” eller ”falskt”. Den som någon gång haft förstahandsinformation om ett skeende som sedan rapporterats av traditionella media vet att nästan all sådan rapportering i någon grad är felaktig.
Vidare måste man vara medveten om att all information har en avsändare – och att denna avsändare som regel har ett syfte eller en agenda. (Vilket även gäller till exempel våra myndigheter.) Objektiv information är helt enkelt väldigt sällsynt.
Naturligtvis kan man önska att information skall överensstämma med observerbara fakta och förhållanden – och att den skall vara rimligt logisk. Men ett sådant krav lever inte ens våra politiska ledare upp till.
Att lagstifta om att information skall vara sann och korrekt är helt enkelt ett både olämpligt och hopplöst företag – som garanterat kommer att få både oförutsedda och oönskade konsekvenser.
Hur skall man då hantera information som medvetet syftar till att destabilisera vårt samhälle?
Svaret ligger i att ge folk tillgång till mer information, inte mindre. Att låta fler röster höras, inte färre. Att vara uppmärksam och att uppmuntra källkritik (vilket internet för övrigt är väldigt bra på). Att ta debatten. Att stå upp för våra fri- och rättigheter. Att hålla sig med principer. Och att exponera trollfabrikerna.
Om vi vill försvara demokratins större och djupare värden, människans naturliga rättigheter, rimlighet och logik – då är yttrandefrihet och fria informationsflöden av avgörande betydelse.
/HAX
Not: Det här inlägget skrev Henrik Alexandersson i ett brev från fängelset, poststämplat i Sverige den 8 januari 2018.
Lämna ett svar