Skall polisen kunna provocera fram brott – och är det verkligen vad regeringens utredare föreslår?
I veckan mottog justitieministern en utredning om »Särskilda provokativa åtgärder« som i media rapporterats som brottsprovokation. Vilket väcker viktiga principiella frågor.
Polisen skall bekämpa brott – inte provocera fram brott som annars inte hade begåtts.
Men det är (i huvudsak) inte heller vad som föreslås. Istället är det fråga om bevisprovokation – där det handlar om att förmå den som redan misstänks för brott att avslöja sig på ett sådant sätt att det går att bevisa att något brottsligt förekommer.
Vilket är en helt annan sak än brottsprovokation, då det här handlar om ett verkligt brott som begåtts, är på väg att begås eller planeras. Det är en viktig gränsdragning.
Nu vill regeringen och SD gärna framstå som handlingskraftiga mot brott, så man har förmodligen inget emot den begreppsförvirring som råder i frågan. Men det handlar alltså inte om att göra som »Dumpen« och provocera fram ett brott som annars inte hade begåtts.
Men gränsdragningen är knepig. Därför gäller det att vara uppmärksam på vad som sker i processen under remissbehandling, beredning av en proposition och i riksdagens behandling. Det saknas inte krafter som vill se ren brottsprovokation.
En intressant detalj är att utredningen menar att polisen bör få använda sig av AI-generat material som skildrar sexuella övergrepp mot barn, för att bereda sig tillgång till olika slutna forum där sådant förekommer. Vilket också är knepigt eftersom framställning av fiktiva skildringar av detta slag är lika olagliga som verkliga. Därmed kommer polisen att tillåtas begå en idag brottslig handling. Och om en fiktiv skildring av lagstiftaren anses vara lika allvarlig som en verklig, då borde det vara lika allvarligt vem som än producerar den, även om det är polisen.
Det skall bli intressant att se hur den vidare beredningen kommer att resonera kring detta.
• Regeringen: Pressträff i samband med överlämning av utredning om provokativa åtgärder »
CC0
