Stödet till traditionella media utökas till 200 miljoner kronor på grund av coronakrisen, meddelar regeringen. Med redan existerande press- och distributionsstöd handlar det nu om miljardbelopp av skattepengar som pumpas in i en bransch med grundläggande strukturproblem.
Jag skall inte uttala mig om huruvida detta är nödvändigt. Men här finns ett grundläggande problem att fundera över.
Media har som en av sina främsta uppgifter att granska makten. Inte minst i tider som dessa. Det gäller så väl hur man hanterar den pågående krisen som underliggande brister i den civila beredskapen.
Frågan är hur kritiska media kan, vill och vågar vara när de är beroende av ekonomiskt stöd från den maktapparat de förväntas granska.
Detta är en känslig fråga, vilket märks när man i andra sammanhang ifrågasätter det vanliga presstödet. Inte desto mindre är den högst relevant. Om det finns en oro för att annonsörer indirekt kan komma att styra medias rapportering – bör inte samma oro då finnas när det är staten som betalar ut pengarna?
Samtidigt känns det en smula ironiskt att media nu får statsstöd för att hantera det hysteriska tonläge som de själva underblåser. Naturligtvis skall media rapportera utförligt och korrekt om krisen. Men det går inte att frigöra sig från känslan av att rapporteringen innehåller tydliga inslag av sensationalism – i syfte att övertrumfa både konkurrenterna och sig själva i en extremt uppskruvad nyhetscykel.
I dagens situation kan jag inte nämna en enda svensk tidning eller etablerad mediekanal som har en rapportering som är tillräckligt saklig, korrekt och sansad för att jag skall kunna tänka mig att stödja verksamheten med en prenumeration – eller skattepengar. Här finns helt uppenbart en ledig nisch på marknaden.
/ HAX