En av de mer besynnerliga delarna av EU:s nya direktiv om upphovsrätt är artikel 11, den så kallade länkskatten.
Tanken är att de stora mediehusen skall kunna kräva licensiering och ekonomisk ersättning av nätplattformar som länkar till tidningsartiklar – om det sker på ett sätt som tillför användbar information. Som att återge en rubrik, en thumbnail-bild eller ett kortare utdrag ur ingressen. Enklare uttryckt handlar det om länkar som vi känner dem på till exempel Facebook.
Reglerna gäller inte en ren länk som sådan, utan någon som helst vidhängande information. (Men sådana är i princip oanvändbara, som Google visar här.) Inte heller skall detta gälla »enstaka ord« och »mycket korta textutdrag«. (Vilket måste vara extremt kort eftersom det som erbjuds i dagens vanliga länkar anses vara för långt.)
Den officiella förklaringen till detta förslag är att t.ex. Google tjänar pengar på att visa annonser i anslutning till att de publicerar länkar till tidningarnas nyhetsartiklar. Samt att dessa länkar – på något mystiskt sätt – antas leda till att tidningarna får färre (!) besökare till sina egna sidor, där de i sin tur vill tjäna pengar på annonser. Därför vill tidningarna ha del av Googles annonsinkomster.
De logiska luckorna i detta resonemang är uppenbara. Länkar ger fler besökare. I alla andra branscher är man beredd att betala för att driva trafik till de egna nätsidorna. De stora mediehusen vill nu att det skall vara tvärt om. Den som gör allmänheten uppmärksam på en intressant tidningsartikel och leder andra till att besöka tidningen i fråga skall – om länkskatten blir verklighet – bli den som tvingas betala. Vilket är en helt absurd tanke.
Den nuvarande modellen, där t.ex. Google tjänar annonspengar på att driva trafik till tidningarna, som i sin tur tjänar annonspengar på sina sidor – är högst rimlig. Och det är ett upplägg som båda parter tjänar på. Men som tidningshusen nu vill avskaffa. För att istället bygga ett system som är både ologiskt och till skada för ett fritt och öppet internet.
Nätplattformarna – som inte kommer att kunna förhandla med alla – kommer förmodligen att välja ut en handfull stora medier som de skriver licensavtal med. Dessa blir då de enda medier plattformarna och deras användare fritt kan länka till.
Big media vill helt enkelt stärka sitt grepp över nyheterna, debatten och agendan – på de små, fria och alternativa medias bekostnad. Jag vet inte om detta är avsikten – men det blir effekten.
Detta är i stort sett det enda jag kan se att Big Media kan få ut av det här.
Erfarenhet från Tyskland visar att länkskattens licensinkomster är mikroskopiska – och att rättsväsendets tid upptas med bråk om hur många »enstsaka ord« är.
När Spanien prövade idén drog sig Google News helt sonika ur landet – hellre än att tvingas betala för att länka besökare till tidningarna. Antalet besök sjönk markant. Hårdast drabbades de små media som gjort sig synliga för allmänheten genom att ta sig in i Googles nyhetsvärld, genom hårt arbete och bra journalistiskt material. Men som plötsligt blev osynliga för sina potentiella läsare när Google News tvingades lämna landet.
Och även om Google, Facebook & Co skulle lyckas spåra upp och teckna avtal med varenda liten web-publikation i Europa – så blir det ändå inte bra. Nya kostnader leder bara till att nätjättarna måste utnyttja och kommersialisera sina tillgångar bättre. Det vill säga DINA data om allt du gjort på internet, var du befunnit dig när och hela ditt sociogram.
Hur man än vänder på frågan om »länkskatten« är det i slutändan DU och dina data som är produkten – och som därför måste mjölkas hårdare.
Hela tanken känns väldigt märklig. Speciellt som det inte går att se några direkta fördelar (men många risker) för de mediehus som driver på förslaget. Det går bara att spekulera om det verkliga syftet.
Men ett enkelt och begripligt förhållningssätt är att »länkskatten« redan har prövats och misslyckats. Så låt bli att upprepa misstaget, speciellt i större skala.
/ HAX
Länkar:
• MEP Julia Reda (Pp) om artikel 11 & 13 »
• Denna blogg om artikel 13 »
• The ”Link tax” in the Experiences of Germany, Spain and the Article 11 of the EC Proposal for the New Copyright Directive »
Lämna ett svar