EU:s nya dataskyddsförordning (GDPR) blev kändis över en natt, när alla företag tvingades ta ansvar för de persondata de samlar in och lagrar – och alla användare med ett klick tvingades bekräfta att de frivilligt ger bort sin persondata. Reaktionerna blev mest gnäll.
Kritiken är fullt begriplig. Men intentionerna var goda. Jag såg själv delar av processen när jag jobbade i Bryssel. Tanken var att alla användare skall ha rätten till och kontrollen över sin persondata. Vilket omfattar »rätten att bli glömd« – som inte alls var till för att dölja spår på nätet, utan för att man skall »få tillbaka« sin persondata om man lämnar till exempel Facebook.
Sedan blev det som det blev när EU tröskade fram ny förordning. Än en gång tycks EU:s beslutsgång ha varit att först beslutar man, sedan debatterar man, därefter tar man reda på fakta. Som så många andra förordningar blev GDPR stor, ohanterlig, betungande och med bristande markkontakt.
Frågan är om GDPR över huvud taget är hanterlig.
Det kan vi kanske få reda på nu, tack vare den ihärdige österrikiske nätaktivisten Max Schrems.
Schrems har anmält ett antal större företag som strömmar underhållning för brott mot GDPR. Vad det handlar om är hur dessa företag hanterat en begäran om att få ut egna persondata. Svaret är: dåligt nog för att motivera anmälan av företagen i fråga. Vilket nu satt igång en process som kan sluta i böter på flera miljarder euro.
Utöver anmälan som sådan riktar detta ljuset mot den större frågan: Går det över huvud taget att leva upp till allt GDPR kräver och föreskriver?
Det är rätt uppenbart att GDPR, beaktad till sista bokstav, skulle göra vissa företags verksamhet i princip omöjlig. I vart fall på den europeiska marknaden.
Det som gör mig orolig är det syns ett mönster, att EU håller på att reglera sönder hela informations- och kunskapsekonomin. (Nu senast med ett missriktat direktiv om upphovsrätt.) Om detta fortsätter kommer så väl svenska IT-entreprenörer som utländska investerare att göra sina satsningar utanför EU. Det kan till och med uppstå en digital järnridå – om företag, plattformar och tjänster på nätet väljer att blockera användare från EU. Helt enkelt på grund av vår överambitiösa, snåriga och verklighetsfrånvända lagstiftning.
Vilket skulle placera oss i internets bakvatten.
HAX
Lämna ett svar